Nationalparken Kuriskanäset - upptaget på UNESCO:s lista över världsarv - och ett naturparadis som delas av Litauen och Ryssland (Kalininggrad). Detta var vad vi visste om den landtunga som skiljer Östersjön från Kuriska sjön (se karta i länkraden).

Sommaren 2004 bestämde vi oss för att ta reda på mer om detta område. Till förfogande har vi vår båt - Allegro 27:an Calypso - som i det närmaste alltid hålls rustad och klar för långsegling.

Åttonde juli lämnar vi bryggan i hemmahamnen. Vi har fem veckor på oss för seglingen: Kopparmora båtklubb - Nida (Litauen) - Kopparmora båtklubb, en distans på ca 650 sjömil. Gott om tid känns det som, men det gäller att hushålla med varan för det behövs reservtid när väder och vind inte är så vänligt inställda.

De första dygnen ombord är underbara. Allt har man framför sig. Entusiasmen är på topp, smutstvätthögen ringa och förråden välfyllda.

13 juli är vi på väg till vårt första etappmål som blir Tälleviken på Fårö, 15 timmars segling från Utö i mestadels svaga vindar och en hel del tid för motor. Tälleviken är en djup vik på norra Fårö. Här ligger man på svaj och i lä så länge vinden inte vrider och kommer från de nordliga kvadranterna. Langhammars raukområde är närmaste granne och en tur med jollen i land för ett besök bland dessa urtidsskulpturer är ett måste. På väg till raukarna bör man stoppa ner nyllet i närmaste enbuske. Här under är smultronet kung över floran. Det röda bäret härskar oinskränkt i massor i den lägre vegetationen. Landskapet präglas därav. En utblick över området visar att varannan enbuske flankeras av turistrumpor i varierande färg och form. Vi bidrar också till rumplandskapet en stund för att sedan dra oss tillbaka till båten och en hägrande hemmakväll med läsning och myspys.

Herrviks hamn på östra Gotland är riktigt trevlig. Här är genuint. Den är en levande gotländsk fiskehamn med tillhörande småcharmig hamnkapten i kolossalformat. Här tillbringar vi fyra dygn fullt sysselsatta med att cykla omkring på våra minicyklar och klättra i klinterna och får med tiden en stor dos av den gotländska naturen, som efterhand fyller oss till brädden med dofter och synintryck. Minnesvärda är morgnarna uppe på klinten med utsikt över Östergarnholm. Där uppe kan man sitta och dingla med benen över kanten i timmar och se fiskebåtarna lämna hamnen för att bedriva ett kustnära fiske.

Val av Herrvik som hamn var ett strategiskt beslut. Härifrån skulle vi segla till Klaipeda i Litauen, ca 130 sjömil. Det kan innebära lång väntan på de rätta vindarna och en trevlig plats gör väntan till något positivt.

20 juli stämmer vindarna. Vi lämnar Herrvik åtta på morgonen. När vi kommit undan den gotländska kusten stabiliseras vinden omkring sydväst, 6-7 m/s. Vi får fin gång i båten och gör ca 6 knop över dagen. Sjön varierar, lite stökig i bland för att stundtals bli jämnare och lugnare. Simon, 10-åringen ombord, får en släng av sjösjuka men klarar det bra. 12 timmar senare blir det bleke. Bleke till havs efter vind är ingen trevlig upplevelse. Båten rullar och seglen slår. Taktiken är att reva storseglet och göra det så plant det bara går och låta motorn stå för framdriften. Ett plant segel stöttar båten och hämmar rullningen. Att bleke inträffar till kvällningen är tyvärr mycket vanligt på Östersjön och något som vi alltid räknar med - vid lågtryckspassager kan det dock vara annorlunda.

Väderprognosen utlovar sydostlig vind till morgonen. Motvind alltså. Vi bestämmer att gå mot kusten så mycket som möjligt för att under morgontimmarna ändra kursen mer till syd. Vid ett-tiden på natten syns Leipaja i Lettland sprida sitt nattljus över himlen och snart även Klaipeda. En ostlig vind kommer smygande och snart ligger vi hårt skotade i krabb sjö. Litauens Navy Control anropar på VHF:en. De vill veta vad det är för fartyg som styrker utmed deras kust. Det är bara lilla vi som längtar till Klaipedas hamn försöker jag förklara.

Åtta på morgonen har vi angjort och seglar nu på smutsgult vatten. Sötvatten från Kuriska sjön strömmar ut i denna havskanal och ger oss en viss motström. Strömmen kan ställa till det för mindre båtar som försöker angöra i västlig kuling. Strömsjö kan byggas upp och nå nivåer som kan bli farliga för små båtar. Men med ostlig vind är det inga problem. Vi skulle dock få smaka annat när vi lämnade Litauen några veckor senare.

Inne i havskanalen breder staden ut sig på babordssidan. På styrbordssidan börjar den långa smala halvön Nerringa (Kuriska näset).

Snart kommer tullen i ny ribbåt och vill valla in oss för inklarering. Klaipeda är en stor hamnstad, Litauens port till omvärlden, och det märks. Vi känner oss som småsill bland valar under våra första timmar.

Tullen uppträder korrekt, vänligt och formellt. En kvinnlig tulltjänsteman kliver ombord. Hon har svårigheter med mantåget och jag reflekterar över det olämpliga i snäva uniformskjolar vid kontroll av fritidsbåtar. Hennes manlige kollega, iklädd byxor, står kvar på bryggan och vaktar. Får jag i alla anspråkslöshet föreslå ett klädbyte. Om nu mannen ska stå kvar på kajen är det bättre han får kjolen och kvinnan byxorna.

Det finns flera hamnar att välja mellan. Den ena ligger på babordssidan omedelbart vid stadskärnan ("Old Castle Harbour"). Den väljer vi. Här har legat en gammal borg som sedermera förvandlats till varv. Varvet blev inte lönsamt efter frigörelsen från Sovjetunionen och nu håller man delvis på att förvandla området till ett borgmuseum. Hamnen utgörs av den gamla vallgraven. Perfekt hamn för trötta långfärdsseglare. Inhägnad och trygg, inga stora vattenytor som kan skapa dramatik. Här kan man lugnt lämna båten och göra promenader på stan eller varför inte en resa inåt landet. Hamnen uppfyller de krav på säkerhet som gör att vi törs lämna båten. Några ord bara om vattnet i vallgraven. Vattnet liknar inte något vi sett tidigare. En blå färg flyter på ytan som visar sig vara alger. Här galopperar algblomningen! "Shit water" är hamnkaptenens korta kommentar.

Vi tillbringar fyra dagar i Klaipeda. Man förbereder en festival liknande den insomnade Stockholm Water Festival. Man anförtror oss att hela Litauen kommer till helgen, ja även grannländerna. Att något stort är på gång märks. Staden sprudlar av liv. Uteserveringar råder det ingen brist på. Konstutställningar över hela staden, happenings och installationer. Nöjesjippon av svindelsort finns det också gott om. Simon visar stort intresse för grova gummisnoddar med dinglande människor. Jag avråder.

Båtlivet i Litauen är litet. Fritidsbåtflottan är inte stor och området begränsat. Klaipeda är den enda hamnen i Östersjön. I Kuriska sjön finns dock ett antal fina gamla fiskarsamhällen med bra hamnar och det är här man ska lägga krutet vid en litauensegling. Flera av platserna har varit kurorter under gångna tider och lockade den tyska borgarklassen. De har kvar sin gamla charm och lugna loja stämning. Nu har en anpassning skett mot modern badortsturism och särskilt tyskar har återfunnit sin semestertillvaro här.

Bebyggelsen består av äldre fina villor med ljusa glasverandor. Rikliga köksträdgårdar i prunkande färger omger husen. Det finns också inslag av modern bebyggelse i form av lägenhetshotell med intilliggande choppingcentra.

Själva näset är en tio mil lång landtunga av sand. Det har sin början i Kalininggrad i söder och slutar i Litauen med en spets. Näset har skapats av vandrande sand. Havet och vindarna har varit motorn i skapelseprocessen. Först bildades öar som sedan växte samman till det vi ser idag. Processen var aktiv ännu för några århundraden sedan och skapade stora problem för befolkningen när fiskebyar begrovs under den vandrande sanden. Byarna flyttades och återuppstod på andra platser med samma namn.

Festivalyran i Klaipeda börjar bli ansträngande. Vi vill uppleva lugn och en stilla ro. Vad kan då vara bättre än att segla ut och utforska vad som finns i Kuriska sjön. Men först ska vi intervjuas av den litauiska stadstelevisionen. Borghamnen vi ligger i är nämligen privat driven och förmodligen den enda av sitt slag i Litauen. Ett TV-team vill göra ett reportage. Ägaren och hamnkaptenen hade vi blivit ganska bekanta med vid det här laget och medan vi satt på kontoret och pratade ringde TV-teamet och ville göra en intervju. Mycket nervös frågande han om inte vi kunde hjälpa till och säga något positivt om hans hamn. Teamet kom och vi stod på båten och berättade att vi stortrivdes och att hamnen hade de egenskaper man vill ha som långfärdsseglare. Vi plussade även på med att hamnkaptenen var en trevlig prick.

Tjutande, gnisslande, stånkande mudderverk är det som möter oss på förmiddagen den 24 juli när vi i det smutsgula vattnet puttrar ut ur Klaipedas borghamn. Ännu ska flera sjömil avverkas innan vi lämnat Klaipedas industrihamn. Småningom börjar vi ana Kuriska näsets skönhet. Ett böljande dynlandskap växer fram på vår styrbordssida. Dynerna når höjder på upp till 60 meter på sina ställen. Vi passerar samhällen som Joudkranté, Pervalka och Perila på vår väg ner till Nida som ligger på gränsen till Kalininggrad. Senare ska vi med våra cyklar ta oss tillbaka till dessa samhällen.

Fem och en halv timme tar seglingen till Nida och då har vi seglat hela tiden på smult vatten i lä under de mäktiga sanddynerna. Kuriska sjön är grund. Sällan över fem meter. I många fall mycket grundare. Man gör klokt i att segla i dagsljus och hålla sig till den bojade leden. Fisket är rikt i sjön och strax utanför leden finns fasta fiskeredskap som även kan fånga en vilsekommen långfärdsseglare.

Hamnen i Nida känns välkomnande. Hamnkaptenen kommer stormande och verkar överlycklig över att få ha oss som gäster. Han berättar att vi är den andra svenska båten i år - vi vet vilka dom första är för dom har vi träffat i Klaipeda. Här i Nida vill vi stanna några dagar. Vi ska testa Kuriska näsets lämplighet som cykelparadis.

Dagen har ännu några timmar kvar att ge och det finns fina strandpromenader utmed Kuriska sjön. Man kan också gå på mjuka skogsstigar upp på någon av de högre dynerna och från en utsiktsplats spana ut över södra Kuriska sjön och Kalininggrad. Västerut breder Östersjön ut sig.

Man ser inga spår av den 50-åriga sovjetepoken. På många andra håll i Baltikum hittar man annars här och var de typiska och trista betongkomplexen. Antar att de besuttna i sovjetsamhället firade semester här och gillade miljön som den var.

Kvällen avslutas på en restaurang i hamnen.

Nästa morgon, den 25 juli börjar mulen, men solen tittar snart fram. Hågen för att cykla infinner sig. Vi har två cyklar ombord, men behöver tre. Det är inga problem att hyra cykel. Moderna cyklar i alla varianter för en rimlig kostnad finns lätt att få tag på.

Att ta sig fram på cykel är ytterst lämpligt. Fina cykelvägar på östra sidan av näset gör cykling till en behaglig upplevelse. Ingen biltrafik, inga backar. Vill man kan man lämna cykeln vid något stoppställe och gå uppför dynen för att få utsikt över både Östersjön och Kuriska sjön.

Inne i byarna är det inga problem att hitta matställen. Det serveras god mat till ringa peng. I Preila och senare Pervalka är charmen som störst. Gamla fiskarhus med snickarglädje, omgärdade av färgmättade köksträdgårdar ligger tätt utmed sjösidan. I flera av husen finns restauranger och uteserveringarna flockas efter strandpromenaden.

Känner man för att skaffa sig en kontrast till idyllen tar man cykeln över det smala näset och tar en dust med Östersjöns barskare klimat. På den här sidan är det sandstränderna som dominerar. Oändliga kan tyckas. Från Rigabukten i norr till Danmark i söder breder en oavbruten sandstrand ut sig. Vore det inte för vattentemperaturen så fanns här Europas badparadis.

Kvällen tillbringas i sanden medan solen går ner över Östersjön. Sedan blir det bråttom. Hyrtiden för cykeln går ut om en timme och det är några mil att cykla.

Följande dag tar vi bussen upp till Joudkranté. Vi ska besöka Raganu Kalnas (häxkullen), en skulpturpark i skogen. Figurerna har skaptas av träsnidare från hela Litauen. Det hela började 1979 och ska visa hur världen är full av häxor. Kullen är en park med en slingrande stig. Träfigurerna är hämtade ur den litauiska mytologin. En del ska man bara titta på, andra kan man sitta på. Somliga kan man vicka med öron eller tungor på.

Tvärs över Kuriska sjön sett från Nida ligger lantbyn Minge några sjömil uppströms floden Minija. Det får bli vår sista anhalt innan vi vänder hemåt. Det tar en timme att segla över sjön i en fräsig halvvind. Sedan tar floden vid och grönskan tätnar. Nu befinner vi oss mitt på den litauiska bondvischan. Kontrasten till havet kan inte bli större.

Minge kallas Litauens Venedig. Anledningen är att det egentligen inte finns någon väg genom byn utan husen ligger på var sida om floden. Ska byborna besöka varandra är det båt som gäller. I övrigt är här så olikt Venedig man kan tänka sig.

En båtklubb finns med en nyanlagd liten yachthamn. Båtbeståndet består av bl.a. några 60, 70-tals konstruktioner från Sverige. Byn röner dock ett visst intresse. Turbåtar från olika hamnar i Kuriska sjön kommer i strid ström och lägger till vid flodkanten. Turister hoppar i land och försvinner bland husen. Ett besök på restaurang och en promenad bland husen står på dagordningen. Minge är intressant för att det är en genuin och välbevarad litauisk lantby.

För vår del innebär det här vändpunkten. Nu vänder vi hemåt. Det är slut på de loja dagarna. Att transportsegla är arbete. Huvudet fylls av bekymmer över vindar och vågor. All fokus på seglingen. Väderrapporten blir det mest populära radioprogrammet.

28 juli blåser det frisk nordvind. Det blir motorgång upp till Klaipeda för bunkring och utklarering. Kuriska sjön är ilsken idag. Vattnet fräser och vi blir blöta. Värst vad en liten gumma kan gno.

29 juli har vi bestämt att segla upp till Leipaja i Lettland. Vinden är nordvästlig ca 7 m/s och i havskanalen möter strömsjö. Vår båt är tung och vi blir mera ubåt än segelbåt. Mycket vatten tar vägen över däck. Det varar dock inte så länge men vi konstaterar att här ska man inte vara om det är kuling eller värre.

Hemseglingen går via Leipaja och Pavilosta i Lettland. Sträckan Pavilosta - Fårösund blir sommarens friskaste. Ösregn och kuling de ca 90 sjömilen får oss att riktigt njuta av stillheten i Fårösundshamn under det dygn vi låg där. Nu är vi nästen hemma. Ett stopp på Gotska Sandön hinner vi med innan vi en sen kväll glider in vid Biskopsön i Stockholmskärgård.

Beppe Backlund

Till sidans top